Vad jag VERKLIGEN VERKLIGEN VERKLIGEN längtar efter, är att få träna. Spelar ingen roll, VAD jag tränar. Vill bara träna, vet inte varför, det är inte direkt så att jag vill gå ner i vikt, för jag bryr mig inte egentligen så mycket om hur jag ser ut, jag tänker mer: det här är min kropp, och det är jag som lever i den. Så länge jag inte vägen typ 250 kg, så sticker jag inte ut. Och så tänker jag: Hellre fet än hungrig. För jag försöker att göra det mesta till någonting posetivt. Vet inte varför, visst såklart jag också har komplex, det har jag verkligen, men jag försöker att utmana mina komplex, och göra dom posetiva. Menmen, det här inlägget skulle inte handla om komplex, utan vad jag längtar efter. Jag får göra ett annat inlägg om komplex och sånt där senare. Jag verkligen längtar efter att få gå ut och springa, eller bara lägga mig i bassängen och simma. Vet inte varför. Men i förrgår när jag åkte hem från Emelie, så fick jag något tics när jag gick av bussen, mina ben gick asfort, och ville bara börja springa. Så jag sprang ända hem från bussen ända hem till mig, och det är ändå 10 minuters gångtid, så jag sprang, sprang och sprang. Även fast det var en aslång uppförsbacke. Sen när jag var hemma sa mamma liksom: Varför är du så anfådd? Jag ba: Jag fick tics och började springa. HAHA, undra vad hon tänkte. Men på söndag så får jag springa, hoppas jag. När Emelie kommer hem, då ska vi börja träna en massa, springa några kilometer om dagen, göra situps och så vidare. Så var det med det. T A G G A! (Ta inte min träning som att jag tränar för att gå ner i vikt. Jag tränar, när jag vill träna, när jag inte vill träna, så gör jag det inte).