För er som inte orkar höra på, läs inte. Jag bytte skola för ungefär ett halvår sedan. Helt random sådär, det var liksom. Jag tänker byta skola. Inte en dag till på Sjöängen. Varör gjorde jag detta? Hade mina vänner, alla helt sjukt underbara. Så bråkade vi alla. Hade inga vänner till en början Men så kom Carolina, Moa, Narin, alla dom till mig och sa att. Vi finns här för dig Issa. Så jag var med dom. Jag växte ihop med dem och började älska dem. Jag var glad igen, men någon stans inne i mig ville jag fortfarande ha tillbaka mina andra vänner. Dem jag alltid varit med och älskat så sjukt mycket. Mina barndomsvänner jag känt i flera år. Men nej, mottagliga var dem inte. Jag fortsatte kämpa och försöka hålla mig uppe. Sen kom den dagen då jag fick veta att dom faktiskt saknade mig. Då kom ångesten. Vad ska jag göra? Jag ville så gärna vara med tjejerna igen. Men, jag kunde inte göra så mot Moa och alla. De hade funnits för mig ut och in, dygnet runt. De fanns där för mig när jag behövde dem. Så jag kunde inte lämna dem. Det vore hemskt. Men sen, gjorde jag det ändå. O varje dag var lika hemsk. Jag försökte vara med alla, men det funkade inte. Det var de, eller dem. Det höll inte. Därför bestämde jag mig, jag skulle byta skola. Så blir alla ''sårade'' om man säger så. För jag  klarar inte av att svika folk. Det är bland det värsta som finns. Jag orkade inte vara bara med dem. Jag ville vara med alla, men det gick inte. Därför slutade jag. Jag var rädd, men det var så det fick bli.

Helt ärligt har min tid på Sjöängen inte varit den bästa i mitt liv. Det var funnits bra dagar, och dåliga. Dagar då jag gråtit mig till sömn över min ångest, dagar då jag gråtit över att jag förlorat någon jag älskar, och dagar jag varit lyckligast på jorden. Jag har förlorat en nära vän där. Som jag aldrig kommer få tillbaka. Henne förlorade jag i 6an. Kul var det inte. Jag har gått veckor utan vänner. Då INGEN tjej tyckte om mig. INGEN i klassen. Då började jag umgås med Emma. Som fanns där för mig också, jag växte tillbaka till tjejerna jag alltidd varit med. Det var också en tid då jag var mycket med Jossan, Amanda och några till. Tiderna gick och så blev jag ''utstött'' igen. Jag gick utan vänner i ca en vecka. Stannade hemma från skolan i några veckor och skyllde på att jag hade ont i magen och inte kunde gå. Men nej, så var det inte. Jag var bara så jävla ledsen och hade ångest av att gå till skolan. Skolan var anstalten. Dit jag inte ville gå. Men bråkade med tjejerna i ca ett halvår. Sen kom ångesten och det här med att byta skola. 5an var inte heller så bra där, men det gick jag igenom ändå. Nu går jag på Kulturama, och saknar alla på Sjöängen sjukt mycket. Men sånt är livet. Jag klarar inte av folk som bara bråkar och letar efter problem hela tiden. Nej, jag har inte haft någon ''drama'' sedan jag slutade där. Det är skönt, men ändå saknar jag alla. Har glidit isär från alla och det suger. Alla kommer i alla fall alltid att finnas i mitt hjärta. Alla. Vart vill jag komma med det här inlägget? Jag vill komma fram till det att det finns bra, och dåliga stunder. Men man ska inte bara sitta där och inte göra någonting åt sakerna. Nej, livet är aldrig perfekt. Alltid kan man hitta fel. Man går igenom mycket. Men man ska visa, att man är stark. För den där styrkan finns i varje tjej. Man måste bara hitta den. Jag hittade den, men känner mig fortfarande svag ibland, och till er som känner att livet är hopplöst. Försök att göra något åt det. Tro mig, det blir bättre. Nu är jag 14, snart 15. Lyckligaste tjejen på jorden är jag inte. Men jag är inte ensam längre i alla fall. Jag kanske får skit för det här inlägget. Men kommer nog också få många tjejer att inse att livet inte kan vara perfekt alltid. Sen tror jag att ungefär 4% av alla som ser inlägget, kommer inte att läsa det. Jag vet också att mina föräldrar troligtvis kommer läsa det här. Men det får jag ta.

Me: Love my live, everything is perfect!
Life: Oh no, can't let that happen. Let's destroy it!