Jag kan inte förstå, jag kan inte banka in i mitt huvud att det var idag, för ett år sedan som jag fick beskedet om att du var borta förevigt. Det var den här dagen jag inte visste vad jag skulle ta mig till, det var jobbigt. Det gjorde ont. Jag tittar tillbaka, på minnesstunden vid St:Eriksplan, på din begravning och minnesstunden därefter. Jag tittar på din grav och undrar om det verkligen är sant, om du verkligen är borta på riktigt. 
Jag frågar mig om jag drömmer eller om det är sant, att du inte finns kvar längre. Att jag inte kan åka hem till dig och bara ge dig en kram. 
Det finns så mycket jag går och undrar.. hur du mår, hur du har det nu och en massa andra saker. Jag önskar att jag kunde hjälpa dig, men jag hoppas i alla fall att du har det bra, var du än är idag och var du än kommer att vara i all framtid. Förevigt. 
Klara, jag saknar dig så det gör ont och fan alltså.. Vila i frid min finaste ängel, jag vet att du vakar över mig.